DN-artikelserie, del 6

Sjätte (näst sista) delen av DN-serien om stadsbyggnad var verkligen huvudet på spiken. Ola Andersson, arkitekt vid A1 och medarbetare i Färgfabrikens Stockholm at large-projekt (David Byrne förklarar mer om det här), förklarar varför det är nödvändigt att bygga över gröna områden, eftersom behovet av bostäder och "rätten" till staden, som Andersson uttrycker det, är större än närboendes intresse av att ha natur runt knunten (se tidigare inlägg).

"Man måste skapa mer stad. [...] Folk vill bo i en urban miljö", säger Andersson, och sätter fingret på en kärnkonflikt i stadsplaneringen; hur mycket stad ska tillåtas i staden på bekostnad av icke-bebyggd mark? Problemet är att grönlobbyn, om man kan sammanfatta de som värnar den stadsnära naturen framför nya bostäder (iallafall i närheten av deras boende, i sann NIMBY-anda) så, inte inser att även redan exploaterad mark kan ha "gröna" inslag; områden som Djurgården och Hagaparken är inte exempel på vildvuxna skogar, utan i stadsbilden noga inkorporerade parkmiljöer. Det är helt enkelt skillnad på bearbetad och icke bearbetad natur. Grönlobbyn har rätt i att naturmiljö behövs i staden, både för luften och för människors fritid och välmående, men felet de gör är att inte se att de befintliga grönområdena är ohyggligt stora i proportion till både andra större städers och till trycket på nya bostäder och kommunikationsmöjligheter i Stockholm.