DN-artikelserie, del 3

I tredje delen av serien om Stockholms bostadsbyggande tittar DN på problematiken kring förtätning. Utgångspunkten är att Stockholm fram till 1990-talet i huvudsak byggde genom att planera helt nya, egna områden dit människor skulle flytta, transporter dras och näringsliv lockas vartefter. Sedan dess har tanken mer skiftat över till att förtäta den citynära bebyggelsen. Jag har tidigare skrivit om förtätning, som jag ser som positivt och ett bra sätt att utveckla staden. Fördelen med att bygga nära annan bebyggelse är att det går att sätta ett hyfsat realistisk värde på nybyggen, utifrån popularitet, läge, efterfrågan etc. Med helt nya stadsdelar, som byggs som enklaver isolerat från annan bebyggelse, är det svårt att förutsäga vilken sorts befolkningsstruktur och social tillvaro som kommer att finnas där -- tron att man kan "bygga" fram en fungerande stad härstammar från tiden då Sverige var monoetniskt, isolerat, produktionsdrivet och likriktat.

Artikeln tar upp en mer specifik problematik som jag inte berört så mycket i koppling till förtätning, nämligen "Not In My Back Yard"-faktorn. NIMBY symboliserar det tänkande som finns bland lokala aktionsgrupper som organiseras för att motarbeta nybyggande i deras område, med olika motiveringar -- natur, buller, utsikt, värde osv. I artikeln tas Lillsjöparken upp som ett exempel, där redan boende anser att deras rätt till en tyst äng med sjöutsikt i närheten -- en klassisk allmänning dessutom -- är viktigare än behovet av mer bostäder nära stan (Lillsjön ligger i Ulvsunda). Bygg gärna, men inte nära mig, liksom.

NIMBY är i själva verket ett utslag av en ful form av egoism, där man vägrar andra möjligheter bara för att man själv redan har sitt på det torra. Oftast gör dylika föreningar och intresseorganisationer -- t.ex. de här -- beräkningar på vad "som skulle kunna hända" utifrån ett worst case-scenario, och utelämnar gärna positiva synergieffekter av nyinflyttning, som t.ex. nya möjligheter till företagande.

Men behövs inte grönområdena? Jodå. Iochförsig tillhör jag snarast de som tycker att de gröna kilarna måste och bör naggas i kanten för att staden ska växa på ett vettigt sätt. Dock är grönområden i form av parker vitalt för staden. (Jag kommer utveckla ämnet parker i en senare post.) Men tänkandet som ligger bakom NIMBY är i grunden samma som de som vill begränsa invandringen -- man gillar det man har, är skeptiskt till att någon annan ska ha möjlighet att uppnå något liknande, och tycker att de som försöker göra det hotar ens egna möjligheter.