DN-artikelserie, del 4

Fjärde artikeln i DN:s serie "Stockholm växer" (17/6) handlar om en ofta översedd del av byggprocessen, nämligen byggherrarnas finansiela risktagande och hur chansen till avkastning på bygginvesteringar påverkar vad som byggs var och hur mycket. Artikeln lyfter exemplet Tensta, där JM bygger radhus. Problemet är att JM inte vet om någon kommer vilja flytta in i husen. De erbjuder ett annat sorts boende än hyreshöghusen i miljonprogrammet, men innebär samtidigt att den som vill flytta till ett radhus med äganderätt måste ta ett banklån -- något som många i ett område med hög arbetslöshet och utanförskap kanske inte är beredda att göra.

När JM:s dotterbolag byggde radhus på en parkeringsplats i Rinkeby för fyra år sedan visade sig husen svårsålda. Bankerna såg husen som riskobjekt och ställde höga krav för att bevilja lån, vilket minskade antalet villiga att flytta in. AB Borätt kan i efterhand konstaterade att de gick precis jämnt upp -- gjorde således ingen vinst -- på radhusen i Rinkeby.

Bostadsplaneringen är en knepig process, eftersom det kräver en hög grad av statlig inblandning (upplåtande av mark, planprocess, godkännande av buggföretag) men ambitionen ändå är att byggande inte ska ske helt under kommunalt huvudmannaskap. Problemet för byggherrar är att de också måste tjäna pengar på sina investeringar. Samtidigt vill politikerna hålla räntorna i schack och minska inflationen, och då måste spekulationer (= överdrivna investeringar) i bostäder förhindras. Resultatet blir ibland som i detta fall, att bankers riskbenägenhet minskar i områden där det är osäkert om bostäder kommer sälja.