DN-artikelserie, del 7

Sista delen i Dagens Nyheters artikelserie "Stockholm växer" handlar om den egensinnige arkitekten Anders Wilhelmson. Han vill lösa Stockholms bostadsbrist med 500 höghus i glas spridda runtom i kommunen. Sammanlagt ska de rymma 50 000 bostäder. Wilhelmson menar att det är ett alternativ till att behöva bygga över grönområder och lekplatser, och göra det möjligt för fler att bo i innerstaden.

Kul idé förvisso, men i artikeln säger Wilhelmson inget om vem som ska bygga glaspinnarna -- ska staden göra sådana jätteinvesteringar med skattepengar? Wilhelmsons radikala förslag visar på ett av problemen med stadsplanering och "arkitekturpolitik", nämligen att politiker, arkitekter och andra planerare kan tänka ut system och modeller som i teorin verkar jättebra, men de är aldrig kapabla till att förutspå hur marknaden kommer att reagera på dem. Låt säga att 15 av dessa 500 glasskyskrapor byggs initialt, vilket skulle ta kanske 10-15 år; troligen skulle hyrorna i dessa bli så höga att få skulle vilja flytta in i dem. Över ett antal våningar exkluderar man dessutom alla med någon grad av höjdskräck som boende, om det nu skulle handla om glashus. Om planen skulle faliera på ett tidigt stadium skulle den grandiosa tanken om 500 glastorn framstå som ett misslyckande. Därför är det kanske bra att radikala planeringsförslag ratas på ett tidigt stadium.

DN-artikelserie, del 6

Sjätte (näst sista) delen av DN-serien om stadsbyggnad var verkligen huvudet på spiken. Ola Andersson, arkitekt vid A1 och medarbetare i Färgfabrikens Stockholm at large-projekt (David Byrne förklarar mer om det här), förklarar varför det är nödvändigt att bygga över gröna områden, eftersom behovet av bostäder och "rätten" till staden, som Andersson uttrycker det, är större än närboendes intresse av att ha natur runt knunten (se tidigare inlägg).

"Man måste skapa mer stad. [...] Folk vill bo i en urban miljö", säger Andersson, och sätter fingret på en kärnkonflikt i stadsplaneringen; hur mycket stad ska tillåtas i staden på bekostnad av icke-bebyggd mark? Problemet är att grönlobbyn, om man kan sammanfatta de som värnar den stadsnära naturen framför nya bostäder (iallafall i närheten av deras boende, i sann NIMBY-anda) så, inte inser att även redan exploaterad mark kan ha "gröna" inslag; områden som Djurgården och Hagaparken är inte exempel på vildvuxna skogar, utan i stadsbilden noga inkorporerade parkmiljöer. Det är helt enkelt skillnad på bearbetad och icke bearbetad natur. Grönlobbyn har rätt i att naturmiljö behövs i staden, både för luften och för människors fritid och välmående, men felet de gör är att inte se att de befintliga grönområdena är ohyggligt stora i proportion till både andra större städers och till trycket på nya bostäder och kommunikationsmöjligheter i Stockholm.

För en gångs skull något bra från Billström

Att bygga på höjden är bra av olika skäl. De flesta jag pratat med, av olika politisk färg, tycker att det borde byggas mer på höjden i Stockholm. Vare sig man är betong- eller trädälskare så kan man ta till sig idén.

Senast var det s-styvbarnet Annika Billström som aviserade att hon vill bygga riktigt höga hus i nya områden under nästa mandatperiod (om hon blir omvald dvs). Hon har redan tidigare varit inne på idén, då i samförstånd med Solnas starke man, alltför tidigt avlidne Anders Gustâv.

Billströms positiva inställning till storstadsfetischer som höghus är ett tecken på att pragmatiska sossar faktiskt kan ha bra idéer. Mer är det dock ett tecken på stadsbyggandets pragmatiska natur -- det är svårt att ha stora ideologiska sprickor i frågor om saker som alla vill ha mer av, som bostäder.

20000...

"20 000 bostäder" heter Stockholms stads bostadsprojekt, med en informativ hemsida här.

DN-artikelserie, del 5

Del fem av DN:s artikelserie "Stockholm växer" fokuserar på ett uttjatat ämne, studentbostäder. Bristen på studentbostäder visar tydligt på några av de stora problem bostadssituationen i Stockholm har: bristen på marknadsmässig hyressättning förhindrar rörlighet och omsättning på bostäder; där andra universitetsstäder har boende i anslutning till universitetet har riksdagen valt att Stockholm ska ha ha kvar skog och fält omkring ("Nationalstadsparken"); omsättningens tröghet leder till hyresköerna är långa för de få hyresrätter som finns närmare stadskärnan. Allt detta leder till att de studentboenden som byggs, byggs i Huddinge (i projektet VillBo, som tas upp i artikeln) eller Kista.

Priset på en nyproducerad trea på 77 kvadratmeter i Stockholm ligger på ca 9000 kr/månad, enligt artikeln. Sådana boenden är inte passande för studenter. Men exempelvis nyblivna barnfamiljer, med dinky-ekonomi, kan tänkas vilja flytta till sådant boende; de mindre lägenheter de lämnar kan vara ett alternativ för studenter. Det är poängen med att underlätta rörlighet på bostadsmarknaden -- människor ska inte känna att de måste sitta på ett kontrakt som vore det det heliga Graal, utan möjligheten att hitta nytt boende ska vara hög. Trygghet genom flexibilitet och valfrihet, helt enkelt.

(En sidonotis är att Sofia Larsson från "den ideella föreningen" jagvillhabostad.nu får breda ut sig i artikeln. Problemet med jvhb.nu är att de säger sig vara obundna och företräda studenters intressen, trots att de har tunga band till socialdemokratin: Larssons föregångare Lotta Jaensson gick vidare till att bli bostadssamordnare åt regeringen, och jvhb.nu får pengar av både Hyresgästföreningen och statliga Ungdomsstyrelsen. Därutöver bedriver man i allt väsentligt opinionsbildning för s-bostadspolitik, där bostad ses som en rättighet, en syn som ligger till grund för det bruksvärdessystem som har förstört Stockholms bostadsmarknad och gynnar de rika på både vit och svart marknad. Larsson själv är fd kassör för S-studenter (förvisso den utan tvekan mest sympatiska delen av sosserörelsen).)

SvD, artikelserie

Även SvD har startat en artikelserie om stadsbyggnad, "Framtidens stad". Lite copycat kan man tycka, men första artikeln var mer svepande än DN-seriens stuk. Jag kommer göra en sammanfattning på SvD-artikelserien längre fram.

DN-artikelserie, del 4

Fjärde artikeln i DN:s serie "Stockholm växer" (17/6) handlar om en ofta översedd del av byggprocessen, nämligen byggherrarnas finansiela risktagande och hur chansen till avkastning på bygginvesteringar påverkar vad som byggs var och hur mycket. Artikeln lyfter exemplet Tensta, där JM bygger radhus. Problemet är att JM inte vet om någon kommer vilja flytta in i husen. De erbjuder ett annat sorts boende än hyreshöghusen i miljonprogrammet, men innebär samtidigt att den som vill flytta till ett radhus med äganderätt måste ta ett banklån -- något som många i ett område med hög arbetslöshet och utanförskap kanske inte är beredda att göra.

När JM:s dotterbolag byggde radhus på en parkeringsplats i Rinkeby för fyra år sedan visade sig husen svårsålda. Bankerna såg husen som riskobjekt och ställde höga krav för att bevilja lån, vilket minskade antalet villiga att flytta in. AB Borätt kan i efterhand konstaterade att de gick precis jämnt upp -- gjorde således ingen vinst -- på radhusen i Rinkeby.

Bostadsplaneringen är en knepig process, eftersom det kräver en hög grad av statlig inblandning (upplåtande av mark, planprocess, godkännande av buggföretag) men ambitionen ändå är att byggande inte ska ske helt under kommunalt huvudmannaskap. Problemet för byggherrar är att de också måste tjäna pengar på sina investeringar. Samtidigt vill politikerna hålla räntorna i schack och minska inflationen, och då måste spekulationer (= överdrivna investeringar) i bostäder förhindras. Resultatet blir ibland som i detta fall, att bankers riskbenägenhet minskar i områden där det är osäkert om bostäder kommer sälja.

DN-artikelserie, del 3

I tredje delen av serien om Stockholms bostadsbyggande tittar DN på problematiken kring förtätning. Utgångspunkten är att Stockholm fram till 1990-talet i huvudsak byggde genom att planera helt nya, egna områden dit människor skulle flytta, transporter dras och näringsliv lockas vartefter. Sedan dess har tanken mer skiftat över till att förtäta den citynära bebyggelsen. Jag har tidigare skrivit om förtätning, som jag ser som positivt och ett bra sätt att utveckla staden. Fördelen med att bygga nära annan bebyggelse är att det går att sätta ett hyfsat realistisk värde på nybyggen, utifrån popularitet, läge, efterfrågan etc. Med helt nya stadsdelar, som byggs som enklaver isolerat från annan bebyggelse, är det svårt att förutsäga vilken sorts befolkningsstruktur och social tillvaro som kommer att finnas där -- tron att man kan "bygga" fram en fungerande stad härstammar från tiden då Sverige var monoetniskt, isolerat, produktionsdrivet och likriktat.

Artikeln tar upp en mer specifik problematik som jag inte berört så mycket i koppling till förtätning, nämligen "Not In My Back Yard"-faktorn. NIMBY symboliserar det tänkande som finns bland lokala aktionsgrupper som organiseras för att motarbeta nybyggande i deras område, med olika motiveringar -- natur, buller, utsikt, värde osv. I artikeln tas Lillsjöparken upp som ett exempel, där redan boende anser att deras rätt till en tyst äng med sjöutsikt i närheten -- en klassisk allmänning dessutom -- är viktigare än behovet av mer bostäder nära stan (Lillsjön ligger i Ulvsunda). Bygg gärna, men inte nära mig, liksom.

NIMBY är i själva verket ett utslag av en ful form av egoism, där man vägrar andra möjligheter bara för att man själv redan har sitt på det torra. Oftast gör dylika föreningar och intresseorganisationer -- t.ex. de här -- beräkningar på vad "som skulle kunna hända" utifrån ett worst case-scenario, och utelämnar gärna positiva synergieffekter av nyinflyttning, som t.ex. nya möjligheter till företagande.

Men behövs inte grönområdena? Jodå. Iochförsig tillhör jag snarast de som tycker att de gröna kilarna måste och bör naggas i kanten för att staden ska växa på ett vettigt sätt. Dock är grönområden i form av parker vitalt för staden. (Jag kommer utveckla ämnet parker i en senare post.) Men tänkandet som ligger bakom NIMBY är i grunden samma som de som vill begränsa invandringen -- man gillar det man har, är skeptiskt till att någon annan ska ha möjlighet att uppnå något liknande, och tycker att de som försöker göra det hotar ens egna möjligheter.

DN-artikelserie, del 2

I andra delen av DN:s serie "Stockholm växer" (14/6) skriver Anders Sundström om 30 byggprojekt som härstammar från 80-talets byggoptimism runtom i Stockholms kommuner. Länsstyrelsen tog fram en lista med kommande projekt som skulle omfatta 50-75 000 nya bostäder. Endast två av projekten, Viby gård och S:t Eriks sjukhus, har genomförts, med ungefär 1000 bostäder var, och ytterligare 13 projekt är delvis byggda.

Sundström skriver också om den regionala utvecklingsplanen Rufs 2001, och om hur Stockholm behöver både storlek och täthet för att växa; storlek för att fler ska kunna bo och staden ta nya, attraktiva områden i anspråk (se en kommande recension av Karl-Olov Arnstbergs bok "Sprawl" på denna blogg angående detta), täthet för att inte dränera stadskärnan på aktivitet.

De ej färdigställda projekten hänger ihop med en annan företeelse som jag kufat in på på sistone, urban exploration. Det är en trend från London och Paris som handlar om att besöka de annars inte tillgängliga delarna av samhället, t.ex. tunnlar, övergivna byggnader, rivningsprojekt mm. Urban exploration -- UE även kallat -- utövas av en liten grupp i Sverige, även om det finns en växande kringrörelse. Ett område som är typiskt att besöka är den aldrig avslutade t-banestation Kymlinge, mellan Hallonbergen och Kista. I artikeln beskrivs Kymlinge som ett av de projekt som aldrig blev av -- från början skulle en ny stadsdel för 150 000 människor byggas där och ett flertal statliga verk placeras dit. Planerna genomfördes dock inte och inget annat har blivit av Kymlinge än t-banestationen, även om diskussioner har skett på sistone.

DN-artikelserie, del 1

DN har börjat med en ny artikelserie (inte på nätet) med samma titel som en serie 2002, "Stockholm växer". Första delen var i måndags (12/6).

Sammanfattning av artikeln: I Stockholms län finns det nästan en miljon bostäder. Folkökningen är på 10-20 000 personer om året. Det byggs på tok för lite bostäder som det är. Ett område som var planerat att bebyggas under 80-talet var Barkarby i nordvästra Stockholm. Det blev dock inget av det. Den flygbana som finns på fältet har fått vara kvar. Men nu vill KS-ordföranden i Järfälla ta tag i projektet "Barkarbystaden" igen seriöst. Byggandet ska ske i etapper och vara klart om ca 15 år. De främsta problemen är att bygga ut spårvägen (som Harju vill) och bygga om Hjulstakorset. Utöver att flygentusiasterna på Barkarby spjärnar emot.

Barkarby är ett sånt där område som ligger nära innerstaden nog för att vara intressanta att "förtäta" bort. Prio borde ligga på att förtäta de gröna kilar som finns närmare stan förstås, men det är positivt att en kranskommun - Järfälla - ser nödvändigheten av stadsnära boende. Man får dock se upp vid planeringen så att inte sådana här stadsdelar blir nya miljonprogram. Å andra sidan är det svårt att förutse vilken sorts befolkningsstruktur som kommer att växa fram när man planerar dylika byggprojekt. En idé som kan tyckas charmig vore en trädgårdsstad, liknande den påtänkta i Järvastaden.